Till toppen

Tro hopp och vetenskap – och hur en epidemiolog kunde bli Sveriges ledare

Det är en av alla oräkneliga presskonferenser om coronaviruset. Uppställningen är den vanliga: En duo från Socialstyrelsen, en herre från MSB som alla undrar vad han egentligen har för funktion och statsepidemiologen, Anders Tegnell. Dragningen är slut och det öppnas upp för frågor från pressen. En skog av händer sträcks omedelbart upp i luften.

Första frågan, som handlar om varför Sverige gör så annorlunda jämfört med andra länder, går till Anders Tegnell som inte riktigt håller med om beskrivningen. Också den andra frågan går till Anders Tegnell, liksom den tredje och den fjärde. De andra myndighetsföreträdarna står där och ser lite vilsna ut. Skruvar på sig obekvämt över det utsatta i situationen, att stå på en scen utan att uppträda.

I de flesta andra länder har Tegnells motsvarighet varit identisk med den högsta politiska ledaren, vilket är mer naturligt med tanke på att en statsepidemiolog inte kan röstas bort på samma sätt som en politiker.

Det som utspelar sig på den vardagliga presskonferensen sätter fingret på en gammal sanning. En ledare skapas i det vakuum som uppstår där andra möjliga ledare inte kliver in, personer med formella positioner som skulle kunna motivera att just de blev nationella krisledare. Men det räcker inte med tomrummet. Ledaren skapar också sig själv genom att vara den som griper tillfället, tar på sig ansvaret och kliver fram i rampljuset. Det råder inget tvivel om att Anders Tegnell under coronakrisen har blivit den ledaren i Sverige. Trots alla tveksamheter och ibland direkta felaktigheter som denna man och hans myndighet levererat till oss.

Så har då förtroendet för den person och den myndighet som leder oss genom krisen påverkats av tveksamheterna? Svaret är: Ja, det är möjligt. För vi vet inte hur siffrorna hade sett ut utan dessa misstag från FHM:s sida. Men klart är att förtroendet ändå är stort: Enligt den senaste mätningen från Novus har 7 av 10 svenskar stort eller mycket stort förtroende för Folkhälsomyndigheten.

Hur ska man då förstå detta? Om vi tänker oss en annan kris. Låt oss säga ett krig där överbefälhavaren inledningsvis säger att fienden aldrig kommer att attackera. Vilket leder till att beredskapen inte byggs upp på ett sätt som gör att landet står redo för krig. Varpå fienden ändå invaderar. Då säger ÖB att invånarna trots det kan fortsätta att gå på stadens gator som vanligt eftersom fienden sannolikt bara kommer att attackera militära mål. Varpå civila ändå attackeras och dödas. Därefter kommer ÖB med en mängd felaktiga uppgifter om hur många fiendesoldater som finns på svenskt territorium och vilken beväpning de har vilket leder till att de svenska trupperna gång på gång drabbas av stora förluster. Ja, kanske skulle ÖB ändå åtnjuta stort förtroende eftersom han är den enda överbefälhavare vi just då har. Kanske skulle det rent av skrivas valser till hans ära, kanske skulle det tryckas upp t-shirts med hans namn och ansikte på. Kanske skulle någon rent av tatuera in hans ansikte på armen som ett minne av kriget.

Och när vi inte vet hur alternativet ser ut och vad utfallet av det skulle bli – ja då blir tron och hoppet det enda vi har att hålla oss till.

Ovanstående är ett axplock från en artikel skriven av Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal. 

https://kvartal.se/artiklar/16415/